Av: Albert Camus
Mersault är en enkel kontorsarbetare i 40-talets Alger som går igenom livet med en känsla av likgiltighet.
Boken börjar med att han får ett telegram med nyheten om hans mors död. Han vill inte se henne en sista gång. Han minns inte ens hur gammal hon var.
Han älskar inte sin flickvän Marie men de kanske ska gifta sig, det spelar egentligen ingen roll för honom hur det än blir.
Genom en rad tillfälliga händelser skjuter Mersault ihjäl en arab. Det var egentligen inte meningen, det var bara så varmt ute.
Vi får följa Mersaults rättegång där en bild av en kall och hänsynslös människa målas upp, en bild som Mersault själv inte riktigt förstår. Inte för att han bryr sig.
En känsla av alienation och att inte bli förstådd genomsyrar hela Mersaults karaktär från början till slut då han till sist döms till döden, mer för sin missförstådda personlighet än för själva brottet.
"För första gången på mycket länge tänkte jag på Marie. [...] Om hon var död, så intresserade hon mig inte längre. Jag fann detta alldeles naturligt, liksom jag mycket väl förstod att folk skulle glömma mig efter min död. Jag angick dem inte längre. Jag kunde inte ens säga att denna tanke föreföll mig plågsam. När allt kommer omkring, så finns det inga tankar som man inte till sist vänjer sig vid."
Det existentialistiska temat, att vara en vilsen och förvirrad själ i en tillsynes meningslös värld, fångar Albert Camus klockrent i Främlingen och jag kan inte låta bli att tänka på om ångesten Camus förmedlar via Mersault är en reflektion på honom själv.
Betyg: 2/5 Som en människa helt tväremot Mersault så fann jag hans likgiltighet fruktansvärt frustrerande och nästan knäckande.
(Bilden till höger: Främlingen 1942)
