I denna bok skildrar Linnéa sin mormors uppväxt i Dorris, sju mil norr om Vilhelmina, i slutet av 1800-talet. Matilda försöker i största fattigdom uppfostra en barnaskara som bara växer och växer för varje år. Med en karl som är borta på skogsjobb och spelar och dricker bort mestadels av pengarna han tjänar, lever Matilda och hennes barn konstant på svältgränsen i en kall, trång stuga. Ett år är det t.om så illa att hon mister ett barn och är själv nära att dö. En skildring av det fattiga folket i Sverige under en tid då hungern spred sig som en epidemi och obarmhärtigt tog både djur och människors liv.
Betyg: 3/5 Blir ganska ödmjuk när man läser en sån här vardagsskildring. Dels att det man själv anser som problem i sitt eget liv inte är ens i närheten av vad man borde anse som problem och dels att tack vare vad dessa människor gick igenom så sitter vi här idag, med det Sverige som vi har, och har det fruktansvärt bra!
(Bilden till höger: Hungerpesten 1975)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar