Av: Jonas GardellBok 3 av 3
Benjamin och Rasmus går på sina vänners begravningar. En efter en plågas de, tynar bort och dör. För vissa tar det månader- för andra år. Under dessa begravningar undrar de om de står näst i kö. Det är egentligen inte en fråga OM det kommer ske utan snarare NÄR.
Rasmus sjukdom utvecklas mer och mer. Sista dygnet på sjukhuset får han knappt luft. Fötterna är blålila och hans puls knappt mätbar. Kroppen kämpar för att hålla de mest livsviktiga organen igång. Sjukdomen har gjort honom blind och detta är den sista lunginflammationen som hans kropp slutligen kommer förlora kampen mot. Förra gången blev han lagt i respirator men Rasmus vill inte gå igenom det en gång till.
När slutet är nära rings Rasmus föräldrar in. Han går bort när han och hans pappa är ensamma i rummet. Efteråt berättar hans föräldrar till Benjamin att han är inte välkommen på begravningen. Han ska heller inte stå med i dödsannonsen- hur skulle det se ut. Folk skulle ju kunna förstå vilken slags relation dom har haft. Han får inte ta ett sista avsked av mannen han älskat och bott tillsammans med i flera år. Mannen han har tagit hand om under alla upp- och nedgångar sjukdomen fört med sig, dödsångesten, infektionerna, lunginflammationerna, de kraftiga diarréerna och smärtsamma svampinfektionerna. Rasmus föräldrar tar med honom hem till Värmland och begraver honom där, i bygden där han blivit mobbad hela sitt liv och som nittonåring äntligen fått flyttat ifrån, aldrig att återkomma. Stället han alltid blivit tvungen att undertrycka vem han egentligen var, aldrig blivit accepterad och där han mått som sämst.
Benjamin blir medelålders innan han kan åka och se sin älskades grav. Han bär också på viruset men nu finns det effektiva bromsmediciner. Han måste acceptera att han får fortsätta leva medan Rasmus inte fick den chansen; medicinerna kom för sent för hans skull.
Benjamin fann aldrig en annan kärlek.
Betyg: 5/5
(Bilden till höger: Torka aldrig tårar utan handskar 3. Döden 2013)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar