Del 2 i serien om barnmorskan Jenny Lee.
Berättelserna fortsätter om den fattigaste delen i England under 50-talet.
I denna bok är det mer fokus på hur samhället såg ut med stor fokus på dåtidens fattighus som sedan blev ålderdomshem och sjukhem. I början av 1900-talet var fattighusen en hemsk institution dit desperata människor gick som en allra sista utväg innan svält och död.
En människas liv var ömtåligt på den tiden; det var brist på arbete, det föddes många barn i de flesta familjer och en partners död eller olycksfall kunde vara skillnaden på att leva på gränsen till extrem fattigdom och till slut bli tvungen att ge efter för den. På fattighusen blev kvinnor skilda från sina män, barn från sina föräldrar och syskon från varandra. De levde under sträng regim från, ofta, sadistiska föreståndare som själv växte upp under hemska förhållanden och i sin tur vill göra livet surt för efterkommande. De intagna hade svårt att ta sig därifrån och, om de väl gjorde det, hade väldigt svårt att anpassa sig till ett liv på utsidan igen. Dessutom fick de väldigt sällan se sina familjemedlemmar igen. De flesta dog på fattighusen.
Vi får också följa den gamle soldaten Joseph Collett som minns tillbaka på sin tid i brittiska armén och hur han krigat i boerkriget och fick söner som i sin tur krigade, och stupade i 1:a världskrigets skyttegravar. I bombningarna under 2:a världskriget miste han till slut sin fru och dotter. Han sitter halvblind och ensam i en liten urinluktande lägenhet som är full av vägglöss när Jenny Lee kommer dit för att behandla hans bensår.
Ett värdigt liv var sällsynt på den tiden, speciellt för fattiga, äldre och sjuka människor.
Betyg: 5/5
(Bilden till höger: Barnmorskan i East End Del 2 2005)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar